Att återvända till Kidal tillsammans med Serge Aimé Coulibaly är att färdas tillbaka uppför en minnets älv, till platsen där bluesen hittar sin afrikanska källa. Buren av Niaka Sakos och Patrick Kbrés sång och gitarr rör sig kropparna som man går genom natten: med fasthet, med skörhet, genomkorsad av den brinnande energi som präglar Coularbalys arbete. Dansen når efter vad som är väsentligt — den punkt där jaget framträder utan mask, i brådskans att vara tillsammans. Omkring den är publiken inte längre en blott åskådare: dragen in i en omslutande miljö blir den vittne, då gränsen mellan scen och värld försvinner.
De ord från den tchadiske dramaturgen Koulsy Lamko, buret av Odile Sankaras djupa, lysande röst, rör sig genom rummet som en inkantation, medan Niaka Sako, Yvan Talbot och Patrick Kabré väver ett ljud som pulserar, andas och minns, mellan Mandinka-traditioner och dagens puls. De väcker upp såren, upproren, återföddelserna, och sätter ihop ett kollektivt minne gjort av värdighet och envis glädje — det hos folk som har stått emot stormen. Ett epos där förfluten och nutid delar samma längtan efter frihet.